Matilda Svenssons känsla för Svalbard

Det är i början av februari och SMHI varnar för arktiska temperaturer. Men inga polarvindar stoppar SKB:s fälttekniker Matilda Svensson. Hon gillar att jobba ute och är van vid kylan. I tre år av och till har hon levt på ögruppen Svalbard. Senast när hon gjorde sitt mastersarbete i naturgeografi.

Som fälttekniker jobbar Matilda med hydrologiska övervakningsprogram inför de stora byggprojekt – Kärnbränsleförvaret och utbyggnaden av SFR – som SKB planerar i Forsmark. Hon mäter yt- och grundvattennivåer, kalibrerar mätutrustning och håller reda på data, bland annat. Mesta delen av tiden är hon utomhus, precis som hon vill ha det. Det är då hon trivs bäst.

Så länge Matilda kan minnas har hon känt en stark dragning norrut, till polarmiljöerna. En längtan som vägde tungt när hon skulle välja utbildning och yrke.

– Det är något med naturen där uppe, man lever så nära. Det är ingen idé att ens tro att man kan kontrollera elementen. Det är bara att leva med och anpassa sig, säger hon.

Liten universitetsfilial

Ögruppen Svalbard ligger nästan så långt norr ut man kan komma, 79°N. Närmaste granne är nordspetsen på Grönland. På huvudön Spetsbergen har de norska universiteten ett utbildnings- och forskningscenter. Det är ingen stor läroanstalt, på ett år tar man emot runt 600 studenter från hela världen. Det var dit Matilda på lite krångliga vägar sökte sig.

– Först fick jag stipendium en termin, och efter det var jag fast. Kände att jag bara måste tillbaka. Sen återvände jag på sommarkurser och fortsatte att hålla kontakt med några professorer. När det var dags att välja masterinriktning hittade jag och blev antagen till ett program med arktiskt fokus, berättar hon.

Helgnöje på Svalbard. Vårutflykt på snöskoter på en mäktig glaciär på östkusten. Foto: Matilda Svensson.

Vapenhantering och ”buddy check”

Matildas examensarbete handlade om landskapsutveckling i relation till klimatförändringar. Hon undersökte sediment för att tolka hur klimatet historiskt har påverkat och format

landskapet. En kunskap som bland annat används när man gör klimatmodeller för framtiden.

Det var så klart en hel del plugg, men studenterna fick också göra en hel del fältarbete och riktiga forskningsprojekt. Ibland kunde de vara ute i fält en hel vecka i sträck.

– Då bodde vi i tält eller mindre stugor. Varje morgon innan vi skulle ge oss ut hade vi säkerhetsgenomgång. Alla var tvungna att lära sig hantera ett vapen ifall man skulle stöta ihop med en isbjörn. I fält delades vi in i par och man fick ansvar för en kompis. ”Buddy check” kallas det. Man har ansvar för att kompisen inte får köldskador, äter och dricker normalt och inte hamnar efter på något sätt.

Turism huvudsaklig inkomstkälla

Matilda beskriver landskapet på Svalbard som kargt och stenigt. Det finns nästan ingen vegetation. Universitetscentret ligger i Longyearbyen på västkusten, vilket är den största bosättningen på ön med 2 500 invånare. Språket man talar är norska eller, enligt Matilda, något slags skandinaviska.

– Människorna försörjer sig på turism och kolbrytning. Longyearbyen är ett gammalt kolgruvesamhälle. I dag bryter man bara för egen användning och turismen håller mer och mer på att ta över som inkomstkälla, berättar hon.

Men isbjörnarna då, kom du någonsin i kontakt med dem?

Isbjörnsspår i sediment som glaciären Sefströmbreen lämnat efter sig. Foto: Matilda Svensson.

– Ja, en gång, men på långt håll. Eftersom landskapet är så öppet ser man dem om de närmar sig. Då vänder man och tar sig därifrån. Det blir väldigt sällan konfrontation med människor, säger hon och förklarar att björnarna för det mesta håller till på öns östra kust, där klimatet är kallare.

– Björnarna är väldigt olika sinsemellan. Vissa stannar i ett fjordsystem hela livet och lär sina ungar att stanna också. Andra är nomader och kan gå över hela Arktis.

Studenterna bor i nybyggda studentbostäder eller i det som en gång var gruvarbetarbaracker. Gemenskapen på campus är tajt, det förstår man på Matilda. På fredagarna var det pubkväll. Då var alla där, även lärarna och professorerna.

– Det stora samtalsämnet då var tips på bra vandringsturer, hajker, man kunde göra. Det är det stora nöjet på helgerna, säger hon och ser ut att längta tillbaka.

– Det var svårt att komma hem och i början var jag helt inställd på att återvända. Men nu har jag bestämt mig, jag vill stanna hemma – nära familj och vänner.