Blå Jungfrun – Isens konstverk
Nationalparkernas dag firas i slutet av maj. Vi styr därför kosan till SKB:s närmaste nationalpark, Blå Jungfrun, och gör en djupdykning i öns geologiska historia.
Som en gråblå kulle svävandes på vattenytan syns hon långt där borta. Kullen, eller Blå jungfrun som hon heter, är i själva verket ett 130 meter högt berg. Men tack vare det omgivande vattnet i Kalmar sund är det bara de översta 86 metrarna som syns. Hela ön är som ett konstverk skapat av inlandsisens enorma krafter. Här finns mjukt rundade hällar, branta klippor, klapperstensstränder och, inte minst, en sagolik utsikt över det omgivande landskapet med Ölands platta kontur i öster och fastlandets snirklande kustremsa i väster.
En resa genom jordens inre
Isen har gjort ett bra jobb när den skrapat klipporna till släta hällar på Blå Jungfruns norra delar.
Blå Jungfrun började sin geologiska resa för drygt en och en halv miljard år sedan. Den började då som en magmaklump, eller magmakammare, djupt ner i berget på kanske 20 eller 25 kilometers djup. Sakta under årmiljonernas lopp har berget ovanför sakta eroderat och klumpen har på så sätt vandrat upp mot markytan. På vägen upp har magmaklumpen stelnat till berg som smält och stelnat igen. Jungfrugraniten antog sin nuvarande form för 1,4 miljarder år sedan, och är därmed en av de yngre graniterna i hela Småland. I SKB:s underjordslaboratorium på Äspö, som ligger två mil därifrån, hittar vi till exempel granit som är 1,8 miljarder år.
Isen bidrog till formen
Den senaste inlandsisen har bidragit till att skulptera ön till den spektakulära form den har i dag. Den nådde våra trakter för cirka 100 000 år sedan. Den träffade Blå Jungfrun på den nordöstra sidan, den så kallade stötsidan, där den slipade bergytan till släta hällar.
På sydostsidan ändrar berget karaktär. Här har isen släppt stenar, grus och block huller om buller nedanför de branta klipporna. Det är på den sidan, plocksidan, som mycket av isens erosionsprodukter ansamlats och sedan bearbetats av havets vågor.
Ytterligare söderut finns det så kallade Stensliperiet, en klapperstensstrand där stenarna rullats av havets vågor och slipats runda som ägg. Även de jättegrytor som finns på flera ställen på ön är isens verk. Där har is, stenar och smältvattenströmmar från inlandsisen svarvat ut stora håligheter i berget.
På håll ser ön ut att vara blå, men i själva verket är Jungfrugraniten röd av fältspat med inslag av kvarts och glittrande fläckar av glimmer.
Efter isen
När isen lämnade våra trakter för cirka 10 000 år hade den tryckt ner berggrunden. Kanske var det bara toppen Jungfrun som stack upp ovanför vattenytan. Sakta började dock berggrunden att höjas och då reste sig även Blå Jungfrun högre och högre upp ur vattnet.
I dag höjs berggrunden cirka 3 mm per år vid Blå Jungfrun. Om havsytehöjningen framöver kommer att bli större än så, vilket den kan bli enligt vissa scenarier, kan man inte räkna med att Blå Jungfrun kommer att fortsätta att höja sig ur havet. På längre sikt, när nästa istid kommer, som skulle kunna hända antingen om runt 50 000 eller 100 000 år, räknar man med att inlandsisen skulle kunna sänka bergets höjd med ett antal meter.
Att besöka Blå Jungfrun
Sedan 1926 är Blå Jungfrun nationalpark och förvaltas av Länsstyrelsen i Kalmar län. Sommartid kan man lätt ta sig ut till ön tack vare båtturer med M/S Solkust. Som besökare kan man naturligtvis fascineras av öns geologiska historia men även beskåda grottor, gamla stenbrott och en stenlabyrint. Trots det utsatta läget frodas djurlivet med främst fåglar och insekter. Här finns vindpinade tallar och frodiga lövskogar. Dessutom finns flera kulturella inslag som till exempel Carl von Linnés besök och Verner von Heidenstams bröllop, vilket ger en extra krydda till öns historiebeskrivning.
Baksidan av berget, där stenar och grus från isen föll ner, kallas plocksida.