De lägsta stråldoser som har påvisat en ökad risk för cancer är 19 millisievert, konstaterar Sven-Ove Hansson, forskare vid institutionen för filosofi och teknikhistoria vid KTH. Han hänvisar till en studie av 400 000 personer som utsatts för strålning i sitt arbete. En dos på 19 millisievert motsvarar tre datortomografier – en vanlig diagnostiseringsmetod i sjukvården.
Osynliga risker
I dag finns inga vetenskapligt belagda uppgifter som visar på hälsorisker med datortomografi, och heller inga uppmätta cancerrisken på stråldoser under 19 millisievert. Men betyder det att dessa risker inte behöver beaktas, frågar sig Sven-Ove Hansson. Kan vi – i ett större perspektiv – bortse från alla effekter som inte går att påvisa?
Dilemmat med de oupptäckbara effekterna är ett exempel där strålskydd och
moralfilosofi möts, enligt Sven-Ove Hansson. Vår benägenhet att ta lättare på
risker med naturligt ursprung, är ett annat.
En tillkommande stråldos, till exempel vid datortomografi, som inte överstiger
den naturliga bakgrundsstrålningen beskrivs ofta som ofarlig. Är det rätt? Nej,
säger Sven-Ove Hansson. En risk är riskabel, oavsett ursprung, och vi kan inte
ignorera risk A bara för att den är mindre än risk B – om båda kvarstår.
Riskvärden
En annan strålskyddsproblematik som känns igen från moralfilosofin är svårigheten att väga kollektivets för- och nackdelar mot individens. Och hur mycket hänsyn kan vi ta till mänskliga olikheter när vi bedömer risker? Är det rätt att, som internationella strålskyddskommissionen, ICRP, utgå från samma riskvärden för alla vuxna, när vetenskapen i dag är överens om att kvinnors cancerrisk vid strålning är dubbelt så hög som mäns?
Nej, hävdar återigen Hansson och konstaterar att vården har anledning att tänka igenom de etiska problemen med diagnostisk radiologi – liksom att strålskyddet är ett alldeles utmärkt arbetsexempel för moralfilosofiska studier.