1984: Första Fud-programmet
När den nya Kärntekniklagen kom 1984 infördes ett krav på att SKB var tredje år skulle presentera ett forskningsprogram. Samma år sammanställde SKB sitt första Fud-program. Där beskrevs den fortsatta utvecklingen av slutförvarssystemet, platsvalet och utvecklingen av utrustning och hanteringsmetoder.
1986: Forskningen summeras
I programmet summerades riktlinjerna för den fortsatta forskningen:
- Avfallet ska tas omhand i Sverige.
- Det använda kärnbränslet ska mellanlagras och slutförvaras utan upparbetning.
- Avfallsfrågan ska i allt väsentligt lösas av den generation som använt kärnkraftselen.
- Verksamheten ska bedrivas öppet och med god insyn från samhället.
Ett förslag om att bygga ett berglaboratorium (blivande Äspö) togs upp i programmet. SKB pekade också på vikten av studier av alternativ till KBS-3-metoden och redovisade dessa alternativ i en särskild underlagsrapport.
Dåvarande Statens kärnbränslenämnd (SKN) instämde i SKB:s uppfattning att förvaring av använt kärnbränsle på stort djup i geologiska formationer var den enda metod som, inom överskådlig tid bedöms tillgänglig och genomförbar i Sverige. Regeringen redovisade ingen annan uppfattning.
Fud-89: WP-Cave-metoden analyseras
I programmet behandlades alternativet WP-Cave, som innebär att kapslarna packas tätt i berget och sedan kyls ned av luften i deponeringsutrymmet. Eftersom temperaturen blir högre, jämfört med andra metoder, måste förvaret hållas öppet i hundra år innan förslutning kan ske.
SKB bedömde att det är svårare att visa att den långsiktiga säkerheten fungerar med WP-Cave-metoden och arbetade därför inte vidare med detta alternativ. Däremot fortsatte studierna av alternativen djupa borrhål och långa tunnlar under Östersjön.
Regeringen bedömde alternativet med långa tunnlar under Östersjön som mindre lämpligt för ett slutförvar. Men samtidigt sa den att Sverige inte skulle binda sig till en viss metod innan säkerhets- och strålskyddsaspekterna kunde överblickas.
Fud-92: Inkapslingsanläggningen vid Clab
Kärnavfallsprogrammet konkretiseras ytterligare. När det gäller inkapslingsanläggningen blir huvudinriktningen att den ska byggas vid mellanlagret för använt kärnbränsle (Clab). SKI konstaterade att man inte såg att någon annan metod än KBS-3 gav bättre säkerhet och samtidigt kunde genomföras i Sverige inom en rimlig tidsrymd. Men, sa SKI, det innebar inte att detaljutformningen skulle låsas innan det fanns en samlad överblick över viktiga säkerhets- och strålskyddsfrågor.
SKB fick i uppdrag att komplettera Fud 1992 genom att bland annat redovisa kriterier för valet av plats för Kärnbränsleförvaret, hur inkapslingsanläggningen ska konstrueras samt ett program för kommande säkerhetsanalyser.
Kompletteringen lämnades 1994. Regeringen uttalade att framtida ansökningar ska visa att förstudier bedrivits på 5–10 platser och platsundersökningar på minst två platser i Sverige.
Fud-95: Nollalternativ och kommunal insyn
Tonvikten i detta program låg på hur SKB planerar att genomföra inkapslings- och slutförvarsprojektet och vilka forsknings- och utvecklingsinsatser som krävs för detta. Även uppföljning av och forskning om alternativa metoder togs upp i programmet.
Regeringen efterfrågade såväl alternativstudier till KBS-3-metoden som studier av varianter av KBS-3. SKB skulle även redovisa konsekvenserna av att slutförvaret inte byggs (det så kallade noll-alternativet) och det pågående internationella arbetet med transmutation. Regeringen betonade också vikten av att de kommuner som deltog i lokaliseringsarbetet skulle ges så bra beslutsunderlag som möjligt.
Fud-98: Var KBS-3 prioriterad metod?
Programmet presenterades i ett läge då SKB på allvar hade kommit i gång med förstudier i ett antal kommuner för att ta reda på om det var möjligt att hysa ett slutförvar där. SKB ville kunna påbörja platsundersökningar på minst två platser och önskade få klarlagt om KBS-3 även i fortsättningen skulle vara den prioriterade metoden.
Regeringen krävde kompletterande utredningar, dels av noll-alternativet, dels av vilka forskningsinsatser som behövdes för att alternativet djupa borrhål skulle kunna jämföras med KBS-3 på likvärdiga grunder.
Fud-00: Komplettering med alternativa metoder
År 2000 presenterade SKB ”Samlad redovisning av metod, platsval och program för platsundersökningsskedet” (Fud-K). Här ingick redovisningar av alternativa strategier för att ta hand om använt kärnbränsle, metoder för olika former av geologisk förvaring och KBS-3-metoden. Fud-K innehöll också konkreta förslag på platser och kommuner där SKB ville gå vidare med platsundersökningar och provborrningar.
Regeringens svar i november 2001 blev att KBS-3-metoden kunde användas som en planeringsförutsättning för de platsundersökningar som nu skulle inledas. Ett slutgiltigt godkännande av en viss metod skulle dock göras först i samband med framtida ställningstaganden till ansökningarna enligt kärntekniklagen och miljöbalken.
Fud-01: Forskning och teknikutveckling
I Fud 2001 inriktade sig SKB framförallt på frågor som handlade om forskning och teknikutveckling. I programmet fanns också en plan där utgångspunkten var att platsundersökningar skulle inledas under år 2002. I Fud 2001 ingick även redogörelser för kunskapsläget kring bland annat transmutation och djupa borrhål.
Här redovisades också teknikutvecklingen vid Äspölaboratoriet, till exempel deponering och förslutning, och vid Kapsellaboratoriet, främst svetsning av kapsellocken. Regeringen pekade på vikten av att bevaka teknikutvecklingen kring andra alternativ för att ta hand om använt kärnbränsle.
Fud-04: Om kapslarna
Programmet handlade framförallt om tillverkning och förslutning av de kapslar som skulle användas i Kärnbränsleförvaret. På samma sätt som i många tidigare program behandlades även alternativa metoder. SKB presenterade även en reviderad tidsplan för ansökningar om tillstånd för en inkapslingsanläggning och ett kärnbränsleförvar.
Fud-07: Nästa mål är ansökan
Programmet lade fast nästa stora mål, nämligen att inlämna en ansökan enligt kärntekniklagen för slutförvaret och en ansökan enligt miljöbalken för hela slutförvarssystemet. Teknikutvecklingen redovisades i en rad produktionslinjer: berg-, buffert-, bränsle-, kapsel-, återfyllnad- och förslutningslinjen. Dessutom behandlades frågan om återtag av kapslar och horisontell deponering.
Regeringen angav i sitt beslut att SKB återigen skulle redovisa kunskapsläget för alternativa slutförvarsmetoder. SKB lämnade in denna komplettering våren 2009.
2010: Redo för ansökningar
I Fud-program 2010 framgår att SKB nu har den kunskap som krävs för att ansöka om att få bygga ett slutförvar för använt kärnbränsle i Forsmark.
Metodiken för att analysera den långsiktiga säkerheten är nu väl utvecklad. I fortsättningen handlar det om att ytterligare fördjupa förståelsen av de förändringar som kan ske på lång sikt i ett geologiskt slutförvar och att fullfölja teknikutvecklingen så att slutförvaringen kan genomföras på ett tillförlitligt sätt i industriell skala.
I programmet utvecklas och detaljeras också planerna för omhändertagandet av det låg- och medelaktiva avfallet. Bland annat beskrivs SKB:s planer för att under 2013 kunna lämna in ansökningar för att bygga ut det befintliga slutförvaret för kortlivat radioaktivt avfall, SFR.