Det är inte enbart bakterier och virus som har intagit underjorden. Även de lite större djuren – till exempel hoppkräftor, rundmaskar och grålöss
– bor i det ytliga bergets sprickor och porer.
Hittills har man hittat omkring 2 000 arter bara i Europa. De flesta är mellan 0,3 och 1 millimeter stora och släkt med utdöda djur eller med djur som lever i en annan livsmiljö, till exempel havsvatten. Det rör sig om flera olika typer av djur:
- Infusionsdjur (encelliga urdjur som rör sig med hjälp av trådlika utskott – flimmerhår).
- Rundmaskar.
- Hjuldjur (flercelliga djur som förflyttar sig och äter med hjälp av ett hjulorgan).
- Grålöss.
- Gråsuggor.
- Musselkräftor (millimeterstort leddjur inneslutet i två skal, precis som en mussla).
- Kräftdjur.
Sparar energi
Vi vet inte så mycket om grundvattendjuren eller vilken funktion de har i ekosystemet. Klart är emellertid att vissa arter betar av bakterie-beläggningar. På så sätt bidrar de (på samma sätt som virus) till att hålla antalet bakterier i berget i schack samtidigt som de håller sprickorna och porerna öppna. Andra arter befinner sig högre upp i näringskedjan och är rovdjur.
Grundvattendjuren är specialkonstruerade för att leva energisnålt. Den dåliga tillgången på näring och syre i berget gör att de får minimera flera av sina kroppsliga funktioner. De ser till exempel inte särskilt bra. Ögonen är små och tillbakabildade. Inte heller har de något pigment, vilket gör djuren vita eller genomskinliga.
Även förökningen har specialanpassats. I stället för att kläcka en mängd ägg lägger de bara ett eller två och släpar sedan med sig dessa till att äggen kläcks. För deras närmaste släktingar skulle det inte fungera att släpa omkring ett stort antal ägg.
Tåliga i rätt miljö
Djurens speciella långsamma livsrytm och anpassning till ett liv med brist på syre och näring gör det svårt för dem att överleva utanför sin speciella miljö. Hittills har det till exempel inte gått att odla fram dem på laboratorium – något som man kan göra med bakterier.
I sin rätta miljö nere i berget är de däremot oerhört tåliga. De kan överleva långa perioder av svält. Låga syrehalter är heller inget större problem. Vissa arter kan till och med klara korta perioder i helt syrefria omgivningar.
Hur djupt sträcker sig då grundvattendjurens livsrum? Det vet inte forskarna i dagsläget. Det finns uppgifter från Tyskland att man hittat grundvattendjur ner till 55 meters djup. Proverna var tagna i borrhål i en berggrund som är lika näringsfattig som den svenska.
Torftig fauna på djupet
Faunan blir allt torftigare ju längre ner man kommer. Grundvattendjur som lever hela sin livscykel i grundvattnet kallas stygobionta. Stygofila arter koloniserar både yt- och grundvatten, medan de stygoxena arterna egentligen lever i ytvattnet, men kan transporteras ner till grundvattnet.
Genom att studera fördelningen av stygobionta, stygofila och stygoxena arter i grundvattnet – och dessutom hur många djur det finns totalt – kan man få en uppfattning om var gränsen mellan det ytliga grundvattnet och ytvattnet går och hur dessa blandas. Denna kunskap kan i sin tur utnyttjas i sårbarhetsanalyser för grundvattenförsörjningen. Riskanalyser för byggnationer eller andra ingrepp i landskapet är ett annat tillämpningsområde.