Det var egentligen inte förrän på 1980-talet som idéerna om underjordiskt liv fick nytt bränsle. Amerikanska geologer hade då tagit fram metoder för att ta upp vattenprover utan risk för ytliga föroreningar.
Speciell bakterieflora
Även SKB:s experter på mikrobiologi har tvivlat på att bakterierna i underjorden skulle skilja sig från dem som finns vid markytan. De gjorde försök där olika arter av bakterier i stora mängder fördes ner från ytan till 500 meters djup.
Men ingen av dessa arter lyckades att etablera sig där, vilket gjorde att forskarna drog slutsatsen att den underjordiska bakteriefloran skiljer sig från sina släktingar på ytan. Däremot har det visat sig att det finns stora likheter i artsammansättningen mellan prover som tagits på Äspö och sådana som tagits från borrhål i Finland.
Det finns även spår efter andra encelliga livsformer under jorden. Mögelsporer har förekommit i några prover, liksom virus.
Bakterierna klarar högt tryck …
Bakterierna har under årmiljonerna anpassat sig till olika omgivningar. Det finns arter som tål mycket sura miljöer (lågt pH), liksom det finns andra arter som tål mycket basiska (högt pH) omgivningar. En del tål radioaktivitet och andra höga salthalter.
Till skillnad från till exempel oss människor spelar det höga trycket på stora djup mindre roll för bakterien. Vatten kan strömma fritt ut och in genom dess cellvägg, vilket gör att den inte krossas. Samma tryck råder både på insidan och utsidan av bakterien.
… och höga temperaturer
Bakterierna antar samma temperatur som omgivningen och ju längre ner i jordskorpan vi kommer, desto varmare blir det. Den värmetåligaste bakterien, som mikrobiologerna hittills har träffat på, är Pyrolobus fumarii. Den klarar hela 113 grader C. Forskarna tror att det finns arter som kan klara ännu högre temperaturer, kanske 140 grader C.
Med detta som utgångspunkt skulle det teoretiskt kunna finnas liv sju kilometer under oceanbottnarna och fyra kilometer under kontinenterna. I det 6 800 meter djupa borrhålet i Gravberg i Siljansringen finns det mikroorganismer på 3 500 meters djup, förmodligen ännu djupare.
Förekomsten av bakterier har också undersökts vid de platsundersökningar som har genomförts i Forsmark och Laxemar.
Skillnader mellan kontinenter
Sverige är ett av pionjärländerna när det gäller forskning om underjordiska bakterier. Även i USA pågår en del projekt. Den nordamerikanska kontinenten består till stor del av sedimentära bergarter som innehåller betydligt mer organiskt material än den svenska graniten. Bakterierna har således god tillgång till näring. De förekommer också i större utsträckning som isolerade kolonier.
Förmodligen rör det sig om olika bakteriestammar som en gång blivit instängda i sedimentlagren och som sedan anpassat sig till förhållandena där och överlevt. De amerikanska resultaten kan dock inte överföras till svenska förhållanden, eftersom berggrunden inte är densamma.
Vatten ger liv
I det svenska urberget är förhållandena helt annorlunda. Graniten bildades för knappt två miljarder år sedan då magma från jordens inre steg mot ytan och stelnade. Temperaturen var från början omkring 1 000 grader C, vilket är alldeles för hett för att hysa några former av liv.
Berget svalnade så småningom. Under årmiljonernas lopp sprack graniten upp på grund av rörelser i jordskorpan. Vatten rann ner i sprickorna och då kunde livet få fäste.
Bakterierna i urberget kan klara sig utan syre och utan ljus, men utan vatten går det inte. I underjorden är därför bakterierna hänvisade till de tunna hinnor av vatten som finns i sprickor och kring mineralkorn. I de trånga utrymmena blir det de encelliga livsformerna som har de största chanserna att anpassa sig.