Ingen vet hur framtidens samhälle ser ut
Så länge vi har det samhälle som vi har i dag kan vi alltså förutsätta att mellanlagret, med vissa insatser, kan drivas vidare på ett säkert sätt i 100 år eller mer. Men om det måste överges, på grund av t ex krig eller katastrofer, kan konsekvenserna bli allvarliga.
En annan allvarlig konsekvens av nollalternativet är att den kompetens som finns i dag, om det planerade systemet för slutförvaring, skulle riskera att försvinna. Under tiden hinner den kompetens inom kärnavfallsområdet som nu finns hos myndigheter, kärnkraftföretag, SKB, universitet och konsulter att skingras. Det är i dag där engagemang, överblick och detaljkunskaper finns. Att riskera att avveckla dessa resurser är ett dåligt alternativ.
Dessutom strider fortsatt mellanlagring på obestämd tid mot svensk lag. Enligt internationella överenskommelser ska kärnavfallet inte heller belasta kommande generationer.
Mellanlagring rimlig i minst hundra år
År 2000 gjordes en utredning om fortsatt mellanlagring (SKB-rapport R-00-31). Resultaten visade att anläggningen med rimligt underhåll kan drivas på ett säkert sätt i hundra år eller mer samt att det använda kärnbränslet klarar en förlängd lagring.
Sedan utredningen genomfördes har dock Clab byggts ut, vilket kan påverka dessa slutsatser. En uppdaterad utredning gjordes 2006 (SKB-rapport R-06-62).
Utförlig redovisning i SKB:s ansökan
För att få bygga Kärnbränsleförvaret krävs tillstånd enligt miljöbalken och kärntekniklagen. Båda lagarna ställer krav på en miljökonsekvensbeskrivning, MKB, med tillhörande samråd.
I samband med ansökan om att få bygga Kärnbränsleförvaret kommer fortsatt mellanlagring att beskrivas och ställas i relation till slutförvaring enligt SKB:s metod. Beskrivningen ska inkludera en bedömning av konstruktionernas livslängd och konsekvenser av att överge bränslet i bassängerna.